GOODBYE IS NO FAREWELL

Kära läsare. Vill idag med lite sorg i hjärtat berätta att jag härmed slutar blogga. Mycket har hänt de senaste veckorna - jag har fått drömjobbet hemma i Fagersta och därmed börjar jag och Henri ett nytt kapitel där inom kort. Vi har även köpt en lägenhet där vilket känns helt okej även om Örebro är mitt hjärtas stad och är en stad jag kommer återkomma till när tiden är rätt. Det jag vill ha sagt är att bloggandet inte riktigt går ihop med jobbet då jag på något vis blir halvt offentlig och måste hålla på min personliga integritet, vilket inte varit viktigt som student då jag istället velat nå ut till människor under den här tiden. Nu får jag chansen att göra det i jobbet istället. Däremot ser jag fram emot att återkomma till bloggandet om några år och då göra den renodlat psykologisk med tips för att må bra psykologiskt och socialt, men då vill jag ha erfarenhet och ännu mer kunskap i rockärmen. Idag var jag på föreläsning med Johan Rheborg här på universitetet, "Varför man gör det man gör", och blev inspirerad till att se livet som en resa där alla kan förändras och att allting sker, oavsett man vill det eller inte. En mycket inspirerande man. Så med Johan Rheborgs visdom inpräntad är det dags för mig att ge mig iväg till nästa anhalt på resan vi kallar livet. Jag vill tacka er för de här åren ni följt mig här genom toppar och dalar, svarta hål och ljusa skyar. ❤️ Nu ska jag rädda världen. 

MY BIG LOVE

Här är en bild på min stora kärlek. Min största kärlek. Som inte längre är min.
 
Min familj att ge bort honom i förra veckan till en familj de tror kan ge honom mer kärlek och tid än vad de själva kunnat ge honom. Här har ni anledningen till att jag varit så nedstämd den senaste veckan (eller extra och extremt nedstämd, får man väl säga). Det har varit en dröm för mig att få ha honom här hos mig i Örebro, men har inte trott att det kunnat vara möjligt då han alltid haft en annan hund som sällskap, och det är inte lämpligt med en hund som skäller hela tiden när man bor i lägenhet och inte är hemma jämt. Jag pluggar på distans tills mars då jag förhoppningsvis får ta examen, men det innefattar ju inte att jag för den sakens skull kan sitta hemma dygnets alla 24 timmar. Vi testade en gång att ha honom när Henri fortfarande bodde i Skinnsberg, men Hero blev så orolig och sprang efter mig hela tiden så frågan är om det hade funkat när jag väl hade varit tvungen att gå. Hur som helst får jag inte veta det, eftersom det är för sent för det nu.
 
Detta är en familjeangelägenhet men jag kände att jag måste få skriva av mig, för det här äter upp mig. När jag berättade för Henri i förra veckan så förstod han direkt vilka konsekvenser det här skulle få för mitt välmående, och sammanfattade det med "du skulle ju välja honom före mig i alla lägen". Vilket kanske inte är helt sant, men åtminstone på samma plats. Jag mår värre än de gånger jag dumpat killar och själv blivit dumpad (som vi alla vet inte är en rolig process att gå igenom) så sammanfattningsvis är han min stora kärlek. Min bebis som jag hämtade i en knarkarkvart i Västerås för 3,5 år sedan, och som alltid varit min största tröst och bästa kompis i alla lägen. Den som jag längtat mest efter när jag inte varit i Fagersta, och som var den svåraste att lämna och det jobbigaste med att flytta hit. När jag insjuknade i twar och låg i samma soffa 22 av 24 timmar varje dag i 1 och en halv vecka, helt ensam för att min familj var bortrest, så lämnade han inte min sida för en sekund. Han låg på mina ben och ibland på mitt bröst och bara tittade på mig, som för att säga "jag är här tills du blir frisk, matte". Han markerade inte ens att han ville gå ut, ha mat eller någonting. Faktum är att han inte åt förrän jag själv åt, vilket hände en gång per dag i och med läget. Någon med större empati lär man inte hitta i mänsklig form. Sista gången jag träffade honom var förrförra helgen, och då fick jag inte ens ta ett ordentligt farväl eftersom jag inte visste vad som väntade. Vi var stressade och på väg till en fest i Skinnsberg, så jag kramade bara om honom och sa, när han såg ledsen ut, "vi ses ju i jul kompis, var inte ledsen". Och jag kan inte uppfylla det löftet nu. Hero är världens snällaste och mysigaste hund så jag tror inte det blir problem i den nya familjen, just för att han är så lätt att ha göra med och älskar alla, och blir älskad av alla. Jag hade av egoistiska skäl hoppats på att han inte skulle fungera där så han kunde komma hem och hit igen, men så kommer det inte bli. Nu har det gått så långt att jag drömmer om honom och vaknar varje morgon med tron om att allt varit en dröm, vilket det inte är, och vilket ger varje dag ett svart skimmer över sig. Naturligtvis lever jag på ändå och sköter mina studier och försöker leva, men jag har ett hål i mitt hjärta som gör sig påmint titt som tätt. Dessutom påverkas min fibromyalgi av stress, vilket lett till stora skov under de senaste 10 dagarna vilket varit otroligt smärtsamt för mig. Så just nu är jag i en ond spiral av smärta, sorg och stress. Så jag hoppas ni har förståelse för det, och nu känns det bra att åtminstone ha fått dela med mig av det som händer. 

MIN VÄN STRESSEN

Stress. När jag har ett så fullspäckat liv som jag har just nu, som helt ärligt bara känns negativt och jobbigt, så dundrar jag bara på utan att fundera, ända fram tills energin tar slut. Som ett resultat av den senaste veckans och helgens stress är jag nu förkyld och helt down below. Men ändå kan jag inte tagga ner utan ska prompt kämpa på med plugget, jag ska visst tvätta för nu hade jag ju bokat tid, och yogan ska jag på för den har jag både betalat för och missat av hälsoskäl tidigare. Och resten av veckan kommer galoppera på i 210 kilometer i timmen med plugg, besök hos sjukgymnast, besök till helgen och kompisar man vill hinna träffa. Jag tog faktiskt en halvtimme igår för att reflektera över allt det här. Ska det vara så svårt att säga nej? Mitt immunförsvar är i botten, min hy är totalkvaddad med ett tredje världskrig i acneuniversum, och kilona samlas på mig. Okej, so what. Hyn kan man alltid fixa, vitaminer finns för att bli frisk och banta kan jag göra sen. Men vad händer psykiskt? Jag har redan dragit på mig en kronisk sjukdom som jag får leva med, som blir värre av stress och påverkas av stress. Men ändå kan jag bara inte ge mig och riskera att misslyckas. Hellre att hälsan ryker än att psyket gör det på grund av misslyckanden. Men hur bra är det här? Inte alls. Jag lever inte alls som jag lär och jag funderar mycket själv över när poletten ska trilla ner, och jag börja ta hand om mig själv. Det är lätt att säga till andra vad de ska göra med sina problem, men mina egna lägger jag i en låda jag tänkt ta fram till jul ungefär. Samtidigt är det paradoxalt eftersom att om jag tog bort alla mina måsten skullen jag inte kliva upp ur sängen på flera dagar, av brist på ork och smärta i hela kroppen. Men med det här sagt, medan jag stressar mig själv till upplösning, vill jag att ni ska ta hand om er själva och varandra. Stressa inte i vardagen, ställ inte för höga krav på er själva - och lev. Vi vet aldrig vad som händer imorgon eller om vi får vakna upp till den världen som är då, så gör det du tycker om och ta hand om dig själv. Ingen tackar dig när du kört ner dig själv på oceanens botten, och den enda du har att skylla då är dig själv. 

HEAL YOUR SOUL


Denna måndag som skulle spenderas hemma vid plugget blev lite annorlunda, men ibland måste man ju lyssna på hjärtat och inte hjärnan. Jag tog mig en sväng till stan med Olivia för att gå in på vår nya favoritbutik med mediala saker, där jag även spådde mig för ett tag sedan, och köpte kristaller. Dessa kristaller, som ni ser på bilden, ska hjälpa en vid healing och meditation och har olika chakran. Dessa är iallafall bra mot stress och negativitet och hjälper till när man behöver fokus vilket jag saknat den senaste tiden, och bergskristallen (den vita/genomskinliga) är en allround-sten som hjälper en med vad man behöver. Många av er tycker nog detta är trams, men faktum är att alla effekter är bra effekter och även om dessa stenar ger mer placebo än verkliga effekter, så har jag lärt mig att det också funkar. Meditation och mindfulness är nya men validerade begrepp inom psykologin idag och hjälper mot stress och depression, och om då dessa kristaller ger en placebo-effekt på så vis att man känner av meditationseffekterna på ett bättre sätt, så må så vara. Jag tror vi alla människor behöver vara mer kopplade till oss själva och vårt inre, och få kropp och själ att samspela, för att må bra i långa loppet, och då är kristaller alltid bra då de kan förkroppsliga våra sinnen och tankar och göra de till något man kan se på och ta på, vilket hjälper i processen att landa i sig själv och lära sig slappna av. Sen tror jag att dessa stenar har en effekt i sig, men hur den uppkommit kan jag inte svara på. Så denna måndagskväll får gå i meditationen och nerstressandets tecken, så kan jag ta tag i alla måsten imorgon. 

GARDEN OF CHANGE


Så satt jag där i förändringarnas trädgård. En trädgård som för mig bara varit en fysisk, naturligt plats med palmer, olivträd och hibiskusar. Så hur vet jag att det var en trädgård av förändringar? För att mitt enda sällskap var en ihärdig fjäril som svärmade kring mig, och gjorde sina konster inför mig i vinden. Och för den ovetande är fjärilen en symbol för förändring. De kommer till en i sin vackra skepnad och gör sina förtrollande konster, och lämnar efter sig förändring. Och jag kände i benmärgen att det var förändring i luften, och när fjärilen försvann, var förändringen redan igång. 

SPIRITUALITY



God morgon mina vänner! ❤️ Ingen uppdatering igår men jag hade fullt upp med skola och lite annat. Nämligen (tro det eller ej) så besökte jag ett medium igår eftermiddag efter skolan och blev helt tömd på energi efter det. Jag tror inte blint på det hon sa då vissa detaljer inte stämmer men i det stora hela tror jag faktiskt att hon kunde spå då det, på det stora hela, stämde med vad jag vill, vad jag gör och hur mitt liv ser ut. Oavsett om man tror på mediala saker eller ej så tycker jag det är rolig och ett lite annorlunda sätt att få vägledning på! Ett hett tips om du är lite lost i livet och vill få en lite annan synvinkel på det hela.  

WITH A FIRE FOR EVERY EXPERIENCE AND AN OBSESSION FOR FREEDOM







BREAKING DOWN POSITIVE ORIENTATION ◊

Vänner! Nu vet inte jag hur insatta ni är i varken studier eller mer specifikt, psykologi, men jag vill berätta lite för er om min och Sarahs C-uppsats och dess ämne. Anledningen till detta är för att uppsatsen nu ligger ute på DiVA (HÄR kan ni läsa hela uppsatsen, dock är den på engelska) och så tänkte jag att jag faktiskt kanske borde ge er en inblick i allt jag jobbat med under våren. Oftast får ni ju ta del av att jag stressar, jag pluggar, jag jobbar, jag hänger med kompisar och här är tips på snygga kläder och nice smink, i rätt korta, ytliga drag. Men ja, vad har vår 10-veckors bebis, uppsatsen i psykologi C, inneburit? Den delen har jag inte riktigt berättat för er. Med tanke på att jag vill fortsätta banan inom psykologi, även fast jag just nu inte känner att jag vill forska, så kanske det ligger något i att berätta om den delen av mitt liv och lite vad vi funnit i denna studie. 
Vi har för det första testat en teori kallad Positive Orientation Theory (ni kan Googla Alessandri, Caprara & Tisak för att se alla deras fynd gällande denna teori som de kommit fram till). Teorin kan förkortas till POS, och handlar om att människor med höga grader av positiv inriktning mår bättre och klarar svårigheter i livet bättre, i stora drag. Positiv inriktning består av självkänsla, optimism och livstillsfredsställelse, så en människa med allt detta i hög grad borde vara lyckligare, hälsosammare och som sagt, hantera svårigheter i livet bättre. Man kan se denna inriktning som ett personlighetsdrag eller en benägenhet. Jättefint tycker vi! Vi valde att testa detta i relation till tentaångest då det är något jag och mer än hälften av alla andra studenter lider av, i mindre eller större utsträckning. Tentaångest är då alltså ångest som uppstår innan, under eller efter en tenta. Vi ville se om denna dimension, POS, finns i Sverige för det första, och testa om människor (311 studenter, actually) höga på POS har mindre tentaångest. Vi fann att POS finns i ett svenskt urval, men lite mer spännande är att bara självkänsla verkar spela roll för hur mycket tentaångest man känner. Optimism och livstillsfredställelse andra var inte ens signifikanta. Mycket spännande för framtida forskning då vi inte vet om denna teori ens existerar på riktigt, eller vad våra fynd har för betydelse för framtiden. Men otroligt spännande! Som sagt får ni gärna läsa om ni vill veta mer, då det faktiskt är riktigt spännande även för er som inte pluggar. Men då vet ni iallafall vad jag pysslat med i 10 veckor, varför jag knappast har haft ett liv och så vidare. Här har ni då den akademiska delen av mig och vad min framtid kommer bestå av. Och så får ni en liten inblick i varför psykologi är så sjukt viktigt och intressant.

HAPPY BIRTHDAY MOTHER ♥

Idag fyller min underbara mamma 52 år! Dock är hon nog snarare 32 både till sinne och kropp. Världens bästa människa är hon, och jag älskar henne mest av allt i hela världen! ♥ Grattis världens bästa mamma! 
 

HOW TATTOOS ENRICHES OUR CULTURE

Så tänkte jag prata lite om ett av mina favoritämnen - tatueringar. Som några av er vet har jag en hel del tatueringar, väl räknat är jag uppe i 8 stycken för närvarande. Jag tycker att tatueringar är ett väldigt fint sätt att smycka sin kropp på, och att förmedla budskap på. Man kan tänka sig att de flesta i dagens samhälle har en rätt öppen, accepterande attityd gentemot tatueringar och människor som bär dem, men så är inte alltid fallet. Inte ens i vår generations samhälle där de flesta åtminstone har en tatuering. Jag har fått en del kommentarer om mina tatueringar, speciellt de som syns på fingrar och armar, och tro det eller ej - de är väldigt sällan de negativa kommentarerna kommer från de äldre. Min pappa kan tyckas vara en aning konservativ, men inte ens han finner mina tatueringar uppseendeväckande eller hemska på något vis. Jag har aldrig fått kritik eller en negativ kommentar som är direkt ärlig och riktad mot mig, snarare tvärtom - de riktade, direkta kommentarerna är alltid positiva. Men däremot, när det ska vinklas negativt, är det alltid en smygande fråga som kommer dragandes. "Men... Alltså... Tror du att du kommer få svårt att få jobb? Har du tänkt på det och så eller... ah...?". Jag kan tycka att det är en rätt dum fråga, med tanke på att jag är en mycket kompetent människa som dessutom snart håvat in en filosofie kandidatexamen på 180 högskolepoäng. Naturligtvis kommer jag få jobb - lika säkert som jag skulle fått utan tatueringarna. Däremot inte lika säkert utan min utbildning. Vidare brukar resonemangen gå på det vis att någon säger "Ja alltså jag älskar dina tatueringar på fingrarna, de är supersnygga, men jag skulle aldrig våga..". Våga? Varför inte? Människor vill döma och gör således det väldigt ofta, och synd nog är det på grund av att det är så vi är funtade. Det som är nytt och skrämmade, och lite annorlunda, vill vi döma för att det inte faller in i vår ram för normer och vad som är normalt. Det är synd, och det är ett tragiskt faktum att det ter sig på det här viset. Men, som jag sa, så kommer jag inte ha något problem att få jobb. Snarare känns det som en rolig utmaning att fixa ett jobb tack vare min kompetens. Att visa att jag är mer än mina tatueringar, och att även en fullt nerkladdad människa kan vara otroligt smart, driven, ambitiös och kompetent. Jag tycker tatueringar är vackra, och vet att många andra gör det också. De flesta, faktiskt, enligt opinionsundersökningar. Något jag tycker är kul att se är att tatueringar blir mer och mer accepterade i den samhälleliga sfären och i media. Se bara på alla snygga toppmodeller på bilderna ovan, som då jobbar som modeller för stora modehus och varumärken, och de är tatuerade. Och inte så lite heller. Jag hoppas trenden fortsätter på detta vis så ingen känner sig hämmad på grund av samhällets konstiga tycken och åsikter. Man har rätt till sin egen kropp, på vilka sätt som helst, och det är bara en själv som bestämmer hur man ska se ut och vad man ska göra med sin kropp. ♥

TIME




THROWBACK FRIDAY

 
Idag kände jag att det passade in helt perfekt med en rolig throwback. Minns ni när jag och Alice för några år sedan gjorde en reklam-shoot för Rebellious Couture? Här har ni två av de bilderna! Tycker de är så himla fashion. Jag hade så satans mörkt hår och tyvärr har jag lagt på mig några kilon hit och dit sedan dessa bilder togs - kanske att ha som ny målbild? Nåväl. 
 

TO MAKE DREAMS AND FOLLOW THEM

Det var ju väldigt längesen jag kom med någon slags visdom här på bloggen. Visdom och visdom, vet inte om jag är i en sådan position att få säga att jag sprider sådant (man är ju inte Gandalf), men lite tips och kunskap om saker och ting - det gillar jag att skriva om. Ibland ramlar det in frågor här om studier och hur man vet vad man vill göra med sitt liv, och mina vänner som inte pluggar brukar fråga mig hur man vet vad man vill göra. Ska man plugga bara för pluggandets skull och hoppas att det blir bra? Nja... Inte riktigt vad jag skulle råda någon att göra, eftersom det allt som oftast handlar om studielån och en jävla massa tid och energi. Det är ju ett heltidsjobb!

Mitt tips är istället att sortera ut alla drömmar man har och se vart de kan leda, om det finns en logik bakom och hur stor chansen är att det går vägen. Det är väl ingen som är sannolikhetsexpert här, men snarare handlar det om inställning - hur optimistisk är du? Det är ingen garanti för att det går bra utan kan snarare leda in en på villovägar och fel vägar i livet, precis som att pessimism hindrar en från att göra saker, men hur mycket vågar du chansa och riskera? Bara du kan veta det. Jag har haft så många drömmar i mina dagar, men jag gjorde en avvägning innan jag började plugga. Ja, att bli skådespelare, dra in miljardbelopp, dejta snygga Hollywoodstjärnor och bo i L.A kommer väl alltid vara en av mina guilty pleasure-dreams men å andra sidan har jag för längesedan fattat att det är sjukt orealistiskt. Jag gick vidare till att vilja jobba med mode och gärna att skriva om det samtidigt, men å andra sidan, hade jag ingen aning om hur jag skulle nå dit. Och skulle jag verkligen kunna livnära mig på en sådan sak? Nehe. Men film då, film är en annan passion! Att skapa filmer eller recensera filmer hade kvittat, men så satte min pessimism och realism upp ett varnande finger framför ansiktet igen. Så - vad var nästa dröm som jag kanske kan uppnå utan att behöva förlita mig på ödet och tur? Psykologi. Det är mitt kall i livet. Jag älskar att analysera människors beteenden, tankar och känslor, och jag vill hjälpa dem som har det svårt med sig själva. Jag vill verkligen sträva efter att uppnå expertis inom området och bli världens (nåja) bästa psykoterapeut. Det är min ("realistiska") dröm som jag strävar efter och kämpar för att uppnå, och trots lite gupp i vägen som förmodligen kommer någon gång, så kommer jag lyckas. Helt klart. 
 
Så att söka skolor och hoppa på första bästa du kommer in på är inte riktigt något jag rekommenderar, för du kommer förmodligen sprätta iväg studielån och hoppa av för att det inte var så bra som du trodde. Att plugga är roligt när man är intresserad, men ingen utbildning innehåller enbart roliga moment, utan vissa saker är istället jävligt tråkiga och dryga, så då måste man veta att det är värt det och se slutmålet. Ungefär som forskningsmetodik, statistikkurser och vetenskapsteori - det varken låter eller är roligt, men ett nödvändigt ont inom många akademiska utbildningar. Men det är värt det för mig, för i slutändan får jag ett jobb jag brinner för och vill ha. Så innan du ens söker utbildningar på måfå, tänk på vad du vill göra, vem du vill vara, och hur du ska nå dit. Sedan - kör bara kör. Tro på dig själv och go follow that dream. 

FOR LIFE ♥


Det är aldrig dags att sluta prata om cancer. Cancer, oavsett form, har blivit en av Sveriges främst förekommande sjukdomar. Hela tiden upptäcks nya cancerformer och man har slagit fast att fler är att komma, likväl som att fler människor kommer att insjukna i cancer eftersom vi idag tenderar att leva längre. Men ska verkligen det faktum att vi lever längre, som ska vara något fint och positivt, svärtas ner av sjukdomar såsom cancer? Ska den positiva utvecklingen, att vi lever längre, stjälpas av den negativa fortskridande utvecklingen av cancer? Jag säger NEJ, och jag förmodar att ni andra gör det med! Därför tycker jag att det aldrig finns nog med pengar att investera i cancerforskningen, för någon dag väldigt snart vill jag att denna sjukdom ska beskrivas i historieböckerna som något som varit men inte finns längre, och inte i medicinsk, nutida facklitteratur. Varför jag benämner det som att investera i forskningen och inte att "ge pengar" eller "skänka pengar", är för att man genom att just investera pengar i cancerforskning, investerar för sitt eget liv och sina medmänniskors liv och deras hälsa. Allmänhetens hälsa. Hela världens hälsa! Ett väldigt fint sätt att göra detta på, och samtidigt visa var man står i frågan, tycker jag är att investera i ett fint smycke eller någon sak man bär med sig. ForLife är en organisation som ligger mig varmt om hjärtat. Eldsjälarna där samlar ihop pengar till cancerforskningen genom att bland annat sälja fina armband som ovan (det svarta och guldiga med texten "ForLife" fick jag hem idag!). Jag bär det med stolthet och hopp om att en dag, en dag väldigt snart, läsa att sjukdomen utrotats. ForLife erbjuder armband i många fina färger och med olika texter, bland annat dessa två jag har (Zero Cancer och For Life), men även andra produkter såsom mobilskal och armband där man istället för text kan ha sitt mobilnummer. Perfekt för barn att ha föräldrars eller vårdnadshavares mobilnummer, ifall de springer bort (Gud bevare mig väl, det har väl hänt alla föräldrar?!). I dagsläget har ForLife samlat in mer än 100.000 svenska kronor till cancerforskningen, och jag tycker det är dags att öka på den siffran ytterligare! Så köp dig ett fint armband och bär det med stolthet i vetskap om att du bidragit till forskningen, eller köp det till någon vän eller familjemedlem. Två flugor i en smäll - en present till någon du tycker om, och samtidigt "for a good cause", då du faktiskt bidragit till cancerforskningen. Do it for life! ♥
 

WE'RE NEVER LEAVING THIS PLACE

En liten filosofistund innan skolan är alltid bra att ha - man greppar en tanke som gnager i en, sedan släpper man den efteråt och lämnar den bakom sig. Det brukar fungera ganska bra när jag är på det humöret, så det är ett tips för er andra också. Just över helgen har jag funderat väldigt mycket över framtiden, familjen och vänskap. Framtiden orkar jag inte tänka mer på nu för det finns ändå inget jag kan, eller bör, göra nu på den punkten. Familjen finns inte heller så mycket att säga - jag längtar hem till dem och längtar tills jag kan åka hem, vilket jag inte vet när det blir. Men snart. Vänskap då? Jo. Är det inte så konstigt att man inte träffar vissa av sina vänner, typ, någonsin? Dessa tankar har börjat snurra i mitt huvud. Alltså, jag kom in på  att jag inte träffat den personen och den personen och den personen på så här länge och så blir det game set match. Då blir man ju deppig. Deppig för att man saknar sina vänner mestadels, men också deppig för att ingen anstränger sig för att ses. Med mig inräknad. Jag gav upp det där med att bjuda hit vänner för snart ett år sedan så jag är allt annat än oskyldig - och ingen ber om att komma hit och hälsa på. It's a to-tie. Vissa har jag inte ens kontakt med idag, men när vi ses så är det bra och roligt. Förstår ni dilemmat? Blir det alltid så här när man flyttar eller drabbar det bara mig? Just nu känns det som det sistnämnda. Hur löser man det? Börjar man tjata igen och bjuda in eller skiter man i det och går vidare? Nå väl, vi sa att jag skulle lämna tanken nu så den slutar ta energi. Nu gör jag det. Hoppas ni alla får en fin dag på jobbet/i skolan eller vad ni nu tar er för!❤️

GO ON AND TEAR ME APART, I DONT CARE IF YOU DO

I vårt samhälle är det aldrig okej att misslyckas. Du ska klara av allt du tar dig för, alltid gå med huvudet högt och ryggen rak, och inte misslyckas. Samhällets krav är att vi ska vara lyckade och lyckliga - genom att uppfylla just samhällets krav, istället för att dansa efter vår egen pipa och leva efter vår egna kapacitet och potential. Vi lever efter stereotypa ideal och tror att vi kan lyckas leva så tills den dagen vi dör. Jag själv har internaliserat dessa saker i mig själv. Jag har alltid huvudet högt och ryggen rak, och klarar av allt jag tar mig för utan snedsteg, utan att ens snubbla litegrann. Men jag beundrar inte sådana som mig själv - jag beundrar inte de med höga huvuden, raka ryggar som aldrig misslyckas. Jag beundrar de som vågar att tillåta sig själva att misslyckas, som vet att det är okej att misslyckas och vet att de kommer ta sig upp igen när de väl misslyckats. Min egen största rädsla är att misslyckas med det jag gör. Därför tillåter jag mig inte heller att misslyckas. Kanske en styrka i andras ögon, men det är i min värld en akilleshäl - en akilleshäl jag själv bär. Just idag funderar jag så mycket inför framtiden och funderar på vilka strategier, tekniker och knep som kan få mig att fortsätta ha fötterna stadigt på jorden och fortsätta gå framåt, utan snubbel, utan att akilleshälen går sönder och får mig att misslyckas. Men jag tror inte att jag tänker rätt eller gör rätt. Jag kanske skulle behöva låta akilleshälen gå sönder och bli mänsklig. Kanske tillåta mig själv att misslyckas. 

WHO AM I TO SAY

Jag hade tänkt att skriva en rad eller två här men alltför ofta drabbas jag av någon dissociation som gör att jag låter bli. Jag glömmer och ägnar mig åt så mycket annat men just nu är jag ensam och har varvat ner nog för att kanske skriva något med substans. Ägnade 8 timmar av denna dag till studier varav 6 av dem till min diagnostisering och bedömningsuppgift. 2 timmar till intervju och 4 till skrivande. Det är helt sjukt hur rörande det är och känslomässigt påtagligt att prata med någon som lidit, och lider, så mycket av sina egna demoner och ändå inte får någon hjälp. Så sitter jag där och frågar jobbiga, ifrågasättande frågor och försöker komma med råd samtidigt som jag ska försöka koppla ihop vad denna människa kan lida av som kan benämnas i ord och bokstäver. Jag tvivlar inte på att jag blir en bra beteendevetare och terapeut men det tar ju en hel del energi att ha ett sådant här samtal, eller klinisk intervju som det heter, och man funderar väldigt mycket efteråt. Väldigt mycket. Man konfronteras liksom med sina egna känslor och mörka sidor på något konstigt vis efter ett sådant här möte. Själv känner jag mig inte redo för det nya året och är ängslig inför alla nya mål som ska uppnås och är inte ett dugg förväntansfull, lite som personen jag fick prata med. Men den personen ville ha min hjälp och mina råd och själv sitter jag och känner likadant men kan inte ta åt mig av de råd som jag delat ut. Väldigt märkligt. 

♥ FORLIFE

Cancer är den sjukdom som växer snabbast i västvärlden, och dessutom kryper nedåt i åldrarna. Cancer är också en av de ledande orsakerna till dödsfall i dagens samhälle. Jag tror vi alla känner någon eller vet någon som lider av, har lidit av eller till och med avlidit av cancer - det är en brutal sjukdom som väcker många känslor och reaktioner hos alla som stöter på den, oavsett om man själv blir drabbad, är anhörig eller är anhörig till en anhörig. Forskning bedrivs på sjukdomen men den har fortfarande en lång väg att gå - man vill hitta botemedel till de allra svåraste cancerformerna som idag är svårbotliga, och man vill öka livskvaliteten för de som blir drabbade. Jag som själv ägnat mig åt hälsopsykologi i mina studier har insett hur svår sjukdomen är, både ur den sjukdomliga synpunkten och ur den psykiska. Därför vill jag att kunskapen kring sjukdomen ska växa, mer och mer, tills sjukdomen till slut inte existerar - eller helt enkelt kan botas, hos alla som drabbas av den, oavsett form eller diagnos. ForLife är ett sysselsättningsprojekt som arbetar med att få in pengar till cancerforskningen och öka kunskapen kring cancer. Idén till projektet föddes när anhöriga till grundarna av projektet insjuknade i cancer, och då bestämde man sig för att själva vara med och göra skillnad. Du kan också vara med och bidra genom att gå in på hemsidan och dess webbshop, och köpa fina pärlarmband med texter som "Zero Cancer" och "For Life", samt armband med valfritt mobilnummer på som är bra till exempelvis barn, ifall de skulle springa bort under ett besök på en mataffär etc. Det finns även mobilskal till försäljning. Hela överskottet går till cancerforskningen! Så gör skillnad du med, redan idag - köp ett fint armband på ForLife att pryda din handled med och visa för världen att du är med i kampen mot cancer, och ge bort i julklapp till människor som också är med i kampen mot cancer. Vad behöver vi mer i denna värld än omtanke och kärlek, och stöd från varandra? Förutom att man faktiskt bidrar med pengar till cancerforskningen genom att köpa en produkt från shoppen, så visar man även socialt stöd. Och för er som inte är inbitna psykologifantaster som mig, så är socialt stöd en väldigt stor faktor kring att tillfriskna från allvarliga sjukdomar och att klara av att kämpa mot den. Så gör två goda gärningar på samma gång! ♥

BRAINFREEZE

Ja men kära vänner. Livet rullar på i vanlig ordning igen med stressigt tentaplugg. Det blir mångt och mycket av inlägg om kläder, prylar och inredning nu, men det är mest för att underhålla er medan jag gör annat mindre roligt - eller sådant ni förmodligen anser är mindre roligt. Jag har tenta i hälsopsykologi på torsdag och ämnet är väldigt roligt, intressant och givande. Vi har lärt oss om psykets påverkan på hälsan och tvärtom, alla faktorer bakom de vanligaste kroniska sjukdomarna och patologierna, hur man preventerar, främjar och botar fysiska sjukdomar ur den psykologiska och sociala vinkeln... Vi har lärt oss om döden och döendets psykologi, vilka stadier man går igenom när man ska dö och hur man tacklar sin egen död... Ja, ni hör ju. Det är mycket, det är intressant och det är mycket som är sorgligt. Men att redovisa allt i en skriftlig salstentamen är jävligt jobbigt, stressigt och jag kan ärligt säga att det inte är min styrka. Jag får alltid ångest innan och blir sjuk efteråt eftersom spänningen släpper och alla system ballar ur - immunsystemet, endokrina systemet, sympatiska nervsystemet... Jag skulle hellre redovisa i form av en hemtenta eller uppsats, jag tycker man lär sig mer då och inte skriver ytligt, stressigt och osammanhängande som man gör på en tenta, där vilka frågor som helst kan komma. Många gånger är det ovärda frågor vi inte har nytta av. Ibland kan jag även önska att jag hade gillat praktiska yrken, typ sjuksköterska eller sköterska av något slag kanske... men min hjärna skulle nog tröttna efter ett tag - jag ångrar många gånger att jag just valt en akademisk linje, men å andra sidan tror jag att jag är bättre på att nysta upp människors problem och känslor än att sticka dem med sprutor. Så, nu var det slutfilosoferat för denna pluggpaus - medan jag stressar på med studierna, får ni roa er och gå in och shoppa de grejer jag tipsar om, och njuta av era liv utan tentor och prestationsångest var 4e vecka! ♥ 
 

VICTIM OF YOUR OWN MIND

Mycket psykologiskt dravel här nu, jag vet. Jag har så mycket att bearbeta i mitt eget system och sinne så jag vet inte vad ska jag göra om jag inte tar ut det här. Jag kanske inte skulle kalla mig deprimerad eller något sådant men Gud vad jag är trött på vissa aspekter av livet just nu. Jag är trött på krävande skoluppgifter och laborationsuppgifter, anemikänningar som kränger sig fast i mig med jämnare mellanrum, tentaångest och tentastress, andra människors ohälsa och andra människors sjuka fasoner och twistade själar. Det är mycket, med andra ord. Kanske är det mitt eget psyke som fängslar mig? Men just nu känner jag bara att många människor är fula med dolda och giriga motiv som i slutändan ska göra dem rikare, lyckligare och mer till vinnare i livets spel. Även människor med stora roller i ens liv fungerar så - inte bara de där passiva, utomstående människorna, utan man ska då alltid upptäcka vissa människor och deras fula insidor, och då figurerar de redan i ens liv. Och vad man gör då hellre än drar sig undan och analyserar i sin ensamhet? Ingenting, har det visat sig. Ibland behöver man kanske ta ett break, fysiskt och/eller psykiskt, och bara vara ensam och sortera ut tankar, känslor och allt annat subjektivt här i livet. Kanske upptäcker man att man måste göra förändringar i livet. Kanske upptäcker man att man bara var ett offer för sitt egna psyke, tankar och inbillningar. 

Tidigare inlägg
RSS 2.0