MIN VÄN STRESSEN

Stress. När jag har ett så fullspäckat liv som jag har just nu, som helt ärligt bara känns negativt och jobbigt, så dundrar jag bara på utan att fundera, ända fram tills energin tar slut. Som ett resultat av den senaste veckans och helgens stress är jag nu förkyld och helt down below. Men ändå kan jag inte tagga ner utan ska prompt kämpa på med plugget, jag ska visst tvätta för nu hade jag ju bokat tid, och yogan ska jag på för den har jag både betalat för och missat av hälsoskäl tidigare. Och resten av veckan kommer galoppera på i 210 kilometer i timmen med plugg, besök hos sjukgymnast, besök till helgen och kompisar man vill hinna träffa. Jag tog faktiskt en halvtimme igår för att reflektera över allt det här. Ska det vara så svårt att säga nej? Mitt immunförsvar är i botten, min hy är totalkvaddad med ett tredje världskrig i acneuniversum, och kilona samlas på mig. Okej, so what. Hyn kan man alltid fixa, vitaminer finns för att bli frisk och banta kan jag göra sen. Men vad händer psykiskt? Jag har redan dragit på mig en kronisk sjukdom som jag får leva med, som blir värre av stress och påverkas av stress. Men ändå kan jag bara inte ge mig och riskera att misslyckas. Hellre att hälsan ryker än att psyket gör det på grund av misslyckanden. Men hur bra är det här? Inte alls. Jag lever inte alls som jag lär och jag funderar mycket själv över när poletten ska trilla ner, och jag börja ta hand om mig själv. Det är lätt att säga till andra vad de ska göra med sina problem, men mina egna lägger jag i en låda jag tänkt ta fram till jul ungefär. Samtidigt är det paradoxalt eftersom att om jag tog bort alla mina måsten skullen jag inte kliva upp ur sängen på flera dagar, av brist på ork och smärta i hela kroppen. Men med det här sagt, medan jag stressar mig själv till upplösning, vill jag att ni ska ta hand om er själva och varandra. Stressa inte i vardagen, ställ inte för höga krav på er själva - och lev. Vi vet aldrig vad som händer imorgon eller om vi får vakna upp till den världen som är då, så gör det du tycker om och ta hand om dig själv. Ingen tackar dig när du kört ner dig själv på oceanens botten, och den enda du har att skylla då är dig själv. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0