MY BIG LOVE

Här är en bild på min stora kärlek. Min största kärlek. Som inte längre är min.
 
Min familj att ge bort honom i förra veckan till en familj de tror kan ge honom mer kärlek och tid än vad de själva kunnat ge honom. Här har ni anledningen till att jag varit så nedstämd den senaste veckan (eller extra och extremt nedstämd, får man väl säga). Det har varit en dröm för mig att få ha honom här hos mig i Örebro, men har inte trott att det kunnat vara möjligt då han alltid haft en annan hund som sällskap, och det är inte lämpligt med en hund som skäller hela tiden när man bor i lägenhet och inte är hemma jämt. Jag pluggar på distans tills mars då jag förhoppningsvis får ta examen, men det innefattar ju inte att jag för den sakens skull kan sitta hemma dygnets alla 24 timmar. Vi testade en gång att ha honom när Henri fortfarande bodde i Skinnsberg, men Hero blev så orolig och sprang efter mig hela tiden så frågan är om det hade funkat när jag väl hade varit tvungen att gå. Hur som helst får jag inte veta det, eftersom det är för sent för det nu.
 
Detta är en familjeangelägenhet men jag kände att jag måste få skriva av mig, för det här äter upp mig. När jag berättade för Henri i förra veckan så förstod han direkt vilka konsekvenser det här skulle få för mitt välmående, och sammanfattade det med "du skulle ju välja honom före mig i alla lägen". Vilket kanske inte är helt sant, men åtminstone på samma plats. Jag mår värre än de gånger jag dumpat killar och själv blivit dumpad (som vi alla vet inte är en rolig process att gå igenom) så sammanfattningsvis är han min stora kärlek. Min bebis som jag hämtade i en knarkarkvart i Västerås för 3,5 år sedan, och som alltid varit min största tröst och bästa kompis i alla lägen. Den som jag längtat mest efter när jag inte varit i Fagersta, och som var den svåraste att lämna och det jobbigaste med att flytta hit. När jag insjuknade i twar och låg i samma soffa 22 av 24 timmar varje dag i 1 och en halv vecka, helt ensam för att min familj var bortrest, så lämnade han inte min sida för en sekund. Han låg på mina ben och ibland på mitt bröst och bara tittade på mig, som för att säga "jag är här tills du blir frisk, matte". Han markerade inte ens att han ville gå ut, ha mat eller någonting. Faktum är att han inte åt förrän jag själv åt, vilket hände en gång per dag i och med läget. Någon med större empati lär man inte hitta i mänsklig form. Sista gången jag träffade honom var förrförra helgen, och då fick jag inte ens ta ett ordentligt farväl eftersom jag inte visste vad som väntade. Vi var stressade och på väg till en fest i Skinnsberg, så jag kramade bara om honom och sa, när han såg ledsen ut, "vi ses ju i jul kompis, var inte ledsen". Och jag kan inte uppfylla det löftet nu. Hero är världens snällaste och mysigaste hund så jag tror inte det blir problem i den nya familjen, just för att han är så lätt att ha göra med och älskar alla, och blir älskad av alla. Jag hade av egoistiska skäl hoppats på att han inte skulle fungera där så han kunde komma hem och hit igen, men så kommer det inte bli. Nu har det gått så långt att jag drömmer om honom och vaknar varje morgon med tron om att allt varit en dröm, vilket det inte är, och vilket ger varje dag ett svart skimmer över sig. Naturligtvis lever jag på ändå och sköter mina studier och försöker leva, men jag har ett hål i mitt hjärta som gör sig påmint titt som tätt. Dessutom påverkas min fibromyalgi av stress, vilket lett till stora skov under de senaste 10 dagarna vilket varit otroligt smärtsamt för mig. Så just nu är jag i en ond spiral av smärta, sorg och stress. Så jag hoppas ni har förståelse för det, och nu känns det bra att åtminstone ha fått dela med mig av det som händer. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0